Evigheter

Längtan efter att skriva.. Viljan att berätta, att få andra att förstå. Samtidigt som rädslan finns där att andra faktiskt ska se.
Dwt man inte pratar om finns ju inte där. Då är allt "bra" . Trodde ju du var frisk nu.
Well.. frisk blir jag aldrig.
Det kommer vara perioder av uppåt och neråt hela mitt liv. Jag själv kommer nog aldrig heller riktigt att förstå att det är så.  Men det bara ÄR så det är. Inget att göra nåt åt i sig, utan istället nåt att "bara" lära sig handera. Ja. Jag skriver "bara", för det är så långt ifrån nåt jävla bara...

Jag vill hela tiden tro att det ska vända. Att ångest får bli ett minne istället för vardag. Något man får träffa på under vissa perioder i livet när hemska saker inträffar. Inte varje vecka.. Eller nästan varje dag..

Hur förklarar man vad ångest är för någon som inte själv upplevt det? Och dom som upplever det behöver ju inte nödvändigtvis uppleva det på samma sätt som jag. Så hur sjutton ska man förklara? På ett  aånt sätt aom hjälper andra förstå varför allt inte är så lätt alla gånger.

Som jag skrev här för snart ett år sedan så har jag slutat skriva. Jag skriver ingenting i stort sett. Jag som kunnat formulera känslor och faktiskt bli lite hjälpt av det är numer sluten som en mussla. Jag kan inte formulera någonting. Allt stannar kvar i huvudet där alla ord bara blir till en röra. Ingen struktur. Inga meningar.

Skriva listor på saker som ska göras eller planera för veckans middagar. Det är son ett stort hålrum. Jag vet inte hur jag börjar. Huvudet är tomt och fullt på en och samma gång. Musik med texter som tidigare hjälpt mig genom jobbiga saker är oljud. Jag vill inte höra!!

Ångesten på kvällarna är så otäck och den får mig att må så illa att allt jag kan göra är att försöka att inte kräkas. Jag är livrädd för att vara ensam.. jag vet inte när och hur jag rasar.

Jag är ju lycklig.
Världens bästa man och universums underbaraste barn.
Varför är det då såhär? Jag kan inte förstå det.

Ibland undrar jag om mina depressioner är tyngre under höst/vinter. Det är aldrig riktigt kartlagt om det är så. Men precis så var det förra året den här tiden, då dippade jag. Sen lättade det enormt mot våren. Nu är jag här igen. Inte lika långt ner, men ändå så pass att det förstör för mig i vardagen.  Jag har börjat plugga. Inne på min tredje kurs så myrstrg i rätt riktning, absolut. Men kan knappt hålla fokus. Det tar tredubbelt så lång tid än det borde och jag förstår ingenting av det jag läser om det inte är knäpptyst..

Allt jag vill är att den här jobbiga perioden  ska lätta.
Och jag kämpar på, en dag vänder det och blir lättare igen. Det vet jag ju.

//N ❤

En död blogg, en väldigt liten Nina

Tiden går.. jag skriver inte.
Varken här.. i min egna låsta blogg eller ens i min skrivbok.. Min skrivbok som jag uppdaterat dagligen sedan 2008.. jag slutar existera utan den. Minns ingenting. Dagar flyter ihop, och saker jag gjort försvinner. Kommer inte ihåg.
Inte för att jag egentligen gör någonting alls just nu. Jag bara är. Tar mig igenom en minut, timme och dag i taget.
Lever för mina barn och Fredrik. För hela min familj.. min mamma, min pappa. Mina systrar. Även om jag knappt orkar mig ut. Det är väldigt sällan. Så är det för alla dom som jag fortfarande ser bitar av mig själv. Den personen jag vill vara.. Och när det väl händer att jag tar mig ut så är det med en sådan kraftansträngning. En frisk person kan inte förstå..inte om dom inte stått alldeles bredvid iaf..
Efteråt är jag helt slutkörd.

Jag är så trött. Men kan inte sova. Inte utan tabletter. Jag har startat upp en ny omgång med antidepressiva läkemedel. Men som vanligt biter det inte mycket.. Inte mer än att jag känner av biverkningarna. Ångesten sitter kvar i magen och smärtan i bröstet.

Fredrik har fått vara hemma mycket och vabba denna hösten. För att jag varit för sjuk för att orka med att ta mig upp på morgonen. När jag legat hopkurad ihop som en boll i tvättstugan, knäckt och gråtandes efter 3 nätter utan sömn.. Det här tär på oss alla. Och jag känner mig helt värdelös.. som fru, som mamma som människa.. Det syns inte utanpå. Men vi är knäckta. Kärlek håller oss samman, men vi gör ingenting mer än tar oss fram en dag i taget. Jag kan inte planera in saker. Jag får panik av inplanerade tider. När något krävs av mig. Att hålla ihop framför den som inte vet hur det är.. Som tycker man kan rycka upp sig. Att "blir du aldrig frisk?!"
...nej.. det funkar inte så.
Det går i vågor. Och ibland förekommer toppar ibland djupa, väldigt djupa dalar..
Panik när jag inte får luften ner i lungorna. När det känns som om jag håller på att dö.

För någon vecka sedan fick jag äntligen veta vad det kan bero på. Efter kontakt med psykiatrin sedan jag var 13 år har jag kännt mig hopplös. Totalt jävla värdelös.. Att andra tar sig ur sina depressioner. Men att min sitter i, och kommer och går. Finns där nånstans hela tiden.

Jag har bipolär sjukdom. Och den finns i olika former. Min är UNS. Utan närmare specifikation. Delar från de olika diagnoserna sammansatt till en som är specifik för mig. Det förklarar så mycket. Samtidigt som det är något man ofta får lära sig leva med. Antidepressiva kanske inte hjälper, vilket ju stämmer på mig.. Det finns andra läkemedel, som jag stod i startgroparna för att få börja med nu i november. Men biverkningarna på den fick mig att stoppa. Man skulle bli tvungen att hålla koll på sitt kaloriintag. Se till att inte äta för mycket. Inte dricka juice eller läsk eller annat sött eller kaloririkt. Jag kan inte börja hålla sån koll. Jag räknar aldrig min mat. För mig är det livsfarligt. Jag bara äter utan att tänka. Jag vet hur lätt jag har att trilla tillbaka i ätstörningar om jag ska börja kontrollera maten. Varningsklockorna började ringa. Nej. Det går inte. Då går jag från ett tillstånd till ett annat.
Ny läkartid i januari.

Nu är det jul. Och jag har inte ens köpt barnens julklappar.. tankar tänks men kommer inte fram i handling. Det bara maler på i ett virrvarr i huvudet på mig.
Tårar och panik. Håller ihop så länge barnen är vakna,  men sen... Fredrik som samlar ihop spillrorna av sin fru när han kommer hem från jobbet. Pappa som  kommer till mig som skjuten ur en kanon när han hör mig i telefonen .
Mamma som hjälper mig med läkarkontakt. Ringde och följde med mig på mitt första läkarmöte.. När min storasyster bara kom, fastän jag sa det var OK.. det var det inte..
..kramarna.
Hela min familj.. Som finns. Alltid. Utan att döma.. kräva..
Min bästa vän, som lyssnar på mig dag som natt. Tuff, som håller sig nära när han känner att jag inte bör vara ensam. Låter sin päls absorbera tårarna och ger värme. En rytmisk andning.

Jag är liten just nu..
Jag vet inte hur den här bloggen ska bli. Om detta blir det sista. Tiden får utvisa det. En dag i taget bara..

Tjo flöjt, hej och hå... magsjuka in da house

Helgen som var började så himla bra!

Vi storstädade vardagsrummet på lördag förmiddag,
och sedan gick vi hem till mina föräldrar och grillade korv, åt limpmackor
och drack varm choklad.

På söndagen var tanken att vi skulle hälsa på freddes bror med familj,
men deras lilleman blev sjuk.
Så vi planerade in en dag i pulkabacken med min syster Maria och hennes familj istället.
Det skulle ju vara strålande väder.

Söndag morgon började Timmy kräkas! Jahopp. .
Jag har väntat detta i flera veckor nu..

Hela söndagen gick till att trösta och ta hand om vår helt förtvivlade pojke.
Han var så ledsen både över att vara sjuk, och att inte få träffa vare sig Casper eller Alexander..
Stackars älskade hjärta.
Att se sitt barn må dåligt är det värsta som finns!

Måndagen kom i alla fall till slut, och han var piggare.
Trött efter alla kraftansträngningar, men så mycket bättre.
Tisdagen var han helt pigg och så även idag onsdag.

Tills för en timme sedan då förståss...

-Ett jättegråt från Timmys rum, och både jag och Fredrik förstod på en gång..
Here we go again.......

Älskade Pot, vad jag önskar du slapp detta.

Nu ligger han inbäddad i ett täcke framför tvn,  och tittar på "Dumma mig"
Fredrik snarkar, men jag kan inte släppa timmy med blicken.
Han upprepar med jämna mellanrum "inte kräka mer, nu räcker det, tills i sommar..."

Allt han inte vill göra, ska han nämligen vänta med "tills i sommar".
Sova är till exempel en sån sak, varje kväll säger han så. "Inte sova nu... i sommar... " ;)
...sötnöten

Å vad jag hoppas det vänder nu efter detta.

Ingen blogg...

Blä och fy så trist detta är..
Att titta in på min numera alltför tomma blogg alltså.

Min dator släpper inte fram vårt internet,
och har nästan aldrig gjort.
Det fungerar kanske i 5 minuter om jag har tur, sen blir det "begränsat".
Ibland  fungerar det några minuter igen efter en omstart..
Men lika ofta (eller oftare) så förblir det begränsat. Så irriterande..
Jag fattar inte sånt här, och nån hjälp att lösa det har jag inte.

Skrev ett inlägg precis i början av januari, om vår nyårsafton.
Men som ni ser blev det aldrig publicerat. Det går helt enkelt inte..

Nåja, jag får väl släppa mina krav om hur mina inlägg ska se ut och mobilblogga.
Acceptera lite sämre bilder och konstigare utseende på texten.
Men det är inlägg i alla fall :)

Fortsätt titta in.
Från och med nu blir det mobilonlägg tills vidare! :)

Mina prinsar

Galet vad jag älskar er två alltså.
Mina skatter, mina gnistrande diamanter.

Sån lycka att jag fick just er!
Så perfekta, Så fantastiska

Dopet

Nu är det dags, här kommer inlägget om Villes dop :)

Ville döptes i Norsjö kyrka, lördagen den 5 December
♥ John, Ville, Andreas ♥
Det var vitt ute på marken, men det var snöblandat regn/regn just en dagen.

Dagarna innan hade varit minst sagt stressiga och det var sååå mycket att göra
och så lite tid att göra det på.
Men vi hann, och det blev väldigt bra! Tack vare en hel del hjälp :) ♥

Vi hade bara bjudit våra allra närmaste, dvs familj,
och Ville var riktigt nyfiken på alla som fanns runt ikring honom.
Tittade runt med sina stora blå ögon ♥

Norsjös kyrka är så himla fin alltså. Så synd att storebror Timmy inte fick ha sitt dop där också.
Men just då renoverades golvet.
Tycker verkligen det är en av de absolut finaste kyrkorna i sverige.
Den ser inte ut som alla andra. Så mysig och ja, vacker!

Efter ceremonin bjöd vi på dopfika i församlingshemmet.
Ville hoppade från famn till famn, och charmade nog varenda en.
Men tryggast var det i famnarna hos dom han verkligen kände igen ♥

Och så passade vi på att ta ett generationskort,
Med Ville, mig, hans morfar och gammelfarmor.
Den där morfarn är ju dock så himla busig att det blev grimaser på nästan varenda bild! ;)
Men så är han ju den bästa morfarn i världen också!

Han fick så mycket fina presenter också, som Storebror Timmy hjälpte honom att öppna.
Gosedjur, fina böcker, filtar, bilar, pengar och leksaker.
Så fint alltihop!

*-*-*-*-*
Han fick en så fin dag, vår lilla kille. Omringad av sin familj och så mycket kärlek.
En dag att minnas, helt enkelt.

Julafton 2015

Så kom dagen, som Timmy väntat på.
Julafton!
Dagen då tomten skulle komma!

Timmy fick börja morgonen med att öppna ett paket!
Ett som skulle få hålla honom lite sysselsatt i väntan på att åka iväg till farmor och farfar i Boviken.
I kaminen brann en brasa och det kändes verkligen sådär mysigt som en julaftonsmorgon ska.

Sen gjorde vi oss i ordning, lämnade några klappar hos min syster Maria, och brummade iväg mot stan.
Det blev en stressig förmiddag, då Fredrik inte känt sig helt kry innan,
men kände ändå tillslut att det inte var så farligt. Att åka skulle gå bra.
Vi hann fram till kalle anka, och det var ju huvudsaken :)
Men det är väl vi vuxna som uppskattar kalle mest, haha

Sen åt vi av den goda julmaten. Timmy åt, inte så förvånande, mest utav äggen ;)
Det gör han alltid om det finns ägg. Det är liksom favoriten.
Vare sig det är riktiga kokta hönsägg, omelett eller kinderägg. Bara det är ägg, så att säga ;)

Sen, då maten låg i magen var det äntligen dags! TOMTEN! Som Timmy sååå länge längtat efter!
Hela december har han pratat om tomten. Eller "tompp"som han själv säger.
Först blev han jätteglad, och sen lite fundersam.
Hans kusin Casper blev jätterädd för den skäggiga gubben, så Timmy undrade nog lite vad som var på tok.
Men så började tomten dela ut paket, och då fanns bara det.
-koncentrationen på den magiska tomten.
Några paket senare var tomten tvungen att åka vidare,
-så många paket som ska delas ut till alla barnen på julafton ju.
Så tomten fick en kram och Timmy en klapp på huvudet ♥

Sen kunde hela familjen återförenas igen. Ingen ska behöva vara rädd på julafton!
-Även farfar kom tillbaka, dumt nog hade han skottat snö just när tomten kom!
Det som inte ens snöat, virriga gamla farfar ;)

Resten av paketen delades ut, och vi konstaterade att vi haft snälla barn :)
Själv hade jag inte alls varit speciellt snäll ;)

Ville vaknade då det började rivas julklappspapper. Han sov nämligen så gott, förbi både tomte och julklappsutdelning. 

Fina saker trillade ut ur paketen. 

Målarböcker, pennor, tåg, leksaksmat, bilar, skridskor, klubba och hjälm.
Pulka, kläder och bilmatta för att nämna "lite".

Ville fick, bland annat, bitleksaker och mjuka djur, kläder, plockburkar och gungfår ♥

Så mycket fint, och så trötta vi var då det hela var över!
Timmy hade gärna börja leka med allt på en gång, där och då.
Men vi packade ganska snabbt ihop oss och åkte hem.
En riktigt mysig bilresa hem i mörka kvällen.
Båda barnen somnade i bilen, och Timmy fortsatte sova även då vi kommit hem.

Ville vaknade efter en stund, och höll koll på mig och Fredrik då vi packade upp julklapparna 
och monterade ihop sånt som behövde monteras.
En brasa brann i kaminen och glögg fanns i koppen. Myyyyyys!

Timmys alla klappar fick sedan vänta på honom i ett hörn av vardagsrummet,
redo att direkt börja lekas med på morgonen då han vaknade ♥

*-*-*-*-*-*-*
God jul önskar vi, familjen Möller ♥